Dead woman walking
Folk jag pratat med har sagt att jag säkert skulle gå ifrån oberörd.
Jag själv sa att det skulle få mig att respektera livet mycket mer.
Inget av dem var sanna.
I dag fick jag se en död man för andra gången.
Jag var påväg till stan för att möte upp en kompis på middag.
Jag åkte från skanstull till centralen.
När jag kliver av i centralen så känner jag mig glad och nöjd.
(bara en känsla jag gick)
När jag har gått en bit ser jag hur männsikor samlas på ena sidan av perrongen och atomatiskt går jag till andra sidan för att slippa trängas.
Jag tittar in i tåget som åkte i motsatta rikting(röda linjen) från vart jag kom och det var fullt och alla verkar fästa blickarna på samma sak.
Jag tittar atomatiskt på vad de tittar på och framför mig ser jag en man.
En man utan underkropp.
En död man.
hans ögon var fortfarnade öppna och hans ansikte skrikte skräck.
En man kom och sa att jag skulle gå därifrån och jag började titta mig om kring.
Alla skrek och grinade. Det var total kaos.
Jag sprang upp och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.
Ringde en kompis och var tvungen att prata.
Hans ansikte är det enda jag kan tänka på.
Hans kropp ligga där klämd mellan tåg och perrong.
Han skulle tydligen ner på spåret och hämta sin mobil och när tåget kom var han påväg upp men hann inte riktigt hela vägen.
Be Awesome
FuckingLoveIt
TRY.
I have never been blessed with the true feeling of love.
I've always felt like an outcast in that way. Placed beside the world of loving individuals.
Like it's not meant for me.
You see, I'm a dreamer. And in my dreams I'm head over hills in love and it's mutual.
Unfortunately, this makes me an observer. I observe everything and everyone around me, and the importance of my own actions fails.
It's like I'm trapped inside my brain and completely unable to... do life. I think I'm in love with the thought of being in love, how cliché it may sound. And I don't want to wait forever.
Maybe I'm just gonna have to accept it.
Maybe there is this insignificant number of all the billion people on earth, who just aren't supposed to fall in love...
Nightmagnets
you will make it honey.
it's much better to face these kinds of things with a sense of poise and rationality.
I think that time heals some wounds, but not the ones of the soul. And when I say soul, I mean "this transcendent stuff" which makes us feel that we are not alone in the universe... to lose somebody we have loved so deeply that he was a part of ourself, is perhaps worse than to lose oneself... perhaps because we don´t really exist anymore as oneself without him... there is just a big big blach hole in place of our past identity.
To walk a lonely road do not always makes us happy in a stait of mind, but we often finds us self lonly even if the room is fild with love. So maybe the problem is not that we are alone, because we never are. the problem is that we miss the feeling of comfert and independants and with out those thing we will be alone
/ inlägg från 10 juli 2009
Miss. independent
Nu börjar det.
En vecka alone!
I will keep you posted.
always and forever.
Times have change and I stood my ground, I loved you even when you kicked me.
We can do it even better in broken heels
Jag sa att kvällen inte kunde bli värre.
Jag hade fel.
Jag bröt av min klack.
Jag som bara trodde sånt hände i filmer.
Men nej nej det fungerar även i verkliga livet.
Vi försökte tejpa i hop skiten men det slutade med att jag satt ner hela kvällen för att den inte skulle gå av.
Men sällskapet var ju trevligt och jag mötte massa jag kände.
Efter några billiga drinkar fixade jag även en man till min kompis.
Vilket slutade i katastrof.
Men men.
it's the risk I take...
Får jag säga att jag är jävligt nöjd.
Blev impuls utgång och jag hann göra mig redo på ca 40 min.
Och tyckte resultatet blev bra!
kanske känner att det är en lite "tuffare" stil än vad jag skulle ha från början.
But hey it's working.
så nu är det bara sätta på sig klackarna och packa väskan.
Lär inte bli så sent men det lär bli kul.
Efter allt skit i dag (inte min dag asså)
så kan det bara bli bättre.
Nej nu måste jag springa
Ciao Honeys (K)
Prom queen!
quiet mind fearless heart
Never
It's taking over
American express with the stress
Haha fick ett samtal från okänt för några timmar sedan.
Vanligtvis så brukar jag inte svara på okänt men denna gång gjorde jag ett undantag.
Sjävklart svarade jag med en tönt gullig röst "hej det är Mimmi"
influerat av "A det är Leila"
Vilket jag ångrade några minuter efter.
Det var nämligen amerikanska ambassaden som ringde angånde mitt GC.
Fett pinsamt!
Jag började stamma på min engelska innan jag tog mig samman.
Mamma stod brevid och stor garva.
